HEJDÅ BLOGG.SE
http://ellinorberglund.bubbleroom.se/
Väntar på någonting mindre hopplöst
Kan man vara nå mer jävla irreterad än jag är nu?
Möts av en förjävla chock i skolan när jag får veta att jag kommer komma hem halv åtta två kvällar i rad, bara för att lärarna Glömt lägga på två lektioner matte b. Jag går mot rektorn och konfronterar han att jag faktiskt kommer behöva ett förlängt tågkort eftersom annars kommer jag få betala varje jävla gång jag åker tåg hem.
"Du får skylla dig själv att du valde denna linje" svarar rektorn och säger att jag Inte kommer få förlängt.
Här har vi mannen som tror sig ha koll på allt. Från när ska jag få Skylla mig själv att jag faktiskt väljer kurser man ska få läsa? Jag ska få tillgång till gratis tågkort med tanke på att man har det eller inackorderingsbidrag att välja på. På vilket sätt har jag att skylla mig själv på? Vem fan vill gå kvar den där jävla skitkursern när jag är tvungen att betala varje hemresa själv?
Det hela slutade med att jag fortfarande får betala tåget, att jag är förbannad, att jag skriver ut det på bloggen, att jag söker tröst från er läsare och att jag ännu en gång har möts av människor som beter sig som fullkomligt skit. Och ja, jag är fortfarande förbannad och jag säger det ännu en gång, john bauer är inget jag rekomenderar.
Morgondagen är ett mysterium och gårdagen en historia
Jag fick ett perfekt avslut på gårdagen, fantastiskt mycket tvspel och onyttigheter. Förhoppningsvis blir det fortsättning på det ikväll. Behövligt med helg.
Men hur går det med livet då?
Magontet kommeeeeer. Skulle behöva gråta ut det lite, orkar inte idioti. Men what the heck, jag har ju en underbar linje.
Att vara 17 år och inse att man tagit fel steg i livet och erkänna det för sig själv och människorna omkring och att inte ha någon som helst aning om vad som väntar är fan det jobbigaste.. Det här kan vara mitt sämsta val som jag någonsin gjort i mitt liv. John bauer rekomenderar jag inte kidsos.
Idag är det mesta kasst, imorgon kan det vara värre, eller hur bra som helst. Det återstår att se
Ljusblåa dagar då livet var som lättast
Autumn leaves under frozen souls
20:42 Sometimes
Godkväll!
Läget alla kidsos? Tänkte att jag skulle ta & uppdatera lite här faktiskt, har precis kommit tillbaka vid livet från några timmars sömn. Var tvungen att dricka igår och varför smäller alltid bakfyllan till klockan fem typ?.. Får verkligen hoppas att det blir bättre med tiden. Och just de, göteborg far jag till imorgon. Hur happy?! Något annat som börja närma sig är New york. Helt sjukt.. Tänkte mest säga tjena och att jag lever. Men nu: tv och packning.
Ett litet brev om kärlek
I miss you so much & I always will.
I hope you accomplish every goal you set for yourself, I hope you figure out everything you were unsure about, and I hope above all that you are happy.
I wish I could be there to see it all happen.
But the reality is, you left me
& now its time for me to let go.
P.S jag älskar den här låten
Utekväll med mina snygga kompisar
Det finns en fara med att aldrig hitta vägen och det finns nåt vackert i att vandra den ändå.
För att visa på bild vad jag har gjort. Annars har jag bara jobbat, massa extratimmar och extrapass så nu väntar jag på att lönespecifikationen ska komma. Göteborg ska jag fara till, norrköping på vägen hem och det blir nog alldeles för bra det där! (Juste, rummet ska göras om också, kommer nog trivas fint). Men dom senaste dagarna har jag sovit så fruktansvärt dåligt, igår var jag bakfull till åtta på kvällen och idag fick jag ingen sovmorgon. Jag måste sova innan jag bryter ihop.
Northern wind-city and colour
Once again; back down south
Det här ska inte vara en deppig blogg, det är inte så det är tänkt. Just nu måse jag bara vara lite arg, när jag kommer tillbaka nästa gång är jag nog gladare. Nu skiter jag i det är.
Nästa stopp: Göteborg och en hejdundrande artonåring! ♥ Vi hörs, au revoir!
Live Love Laugh
Inatt och igårkväll har jag hängt med min absoluta favorittjej. Och det har varit oerhört mysigt, ute till havs. Du är bäst, och jag är så lycklig att jag har dig. Nu ska jag åka ut till havs ännu en gång. xxxx
I'm gonna smile cause I deserve to.
Det där att känna sig helt ensam. Det spelar ingen roll om man helt totalt är det i verkligheten, man känner sig ändå lika liten och värdelös. Och de där människorna man brukade ringa när man var ledsen, de behandlar en som en total främling. Enda sättet man vet att man fortfarande syns, är när man får veta att någon gjort sig mödan att säga något elakt bakom ryggen. Trots att man inte egentligen bryr sig så gör det ont. Hela tiden. Personerna man trodde man var nära är sedan länge borta och allt som finns kvar är en tyst tomhet. Kanske vill man inte ens fylla den med något nytt, man vill inte spola tillbaka tiden för man vet att det inte blir som förut. Men ekot hörs för tydligt, och man ligger vaken om nätterna och skräms av något som inte längre är där.
Jag vill skrika och jag vill gråta, men mest av allt vill jag bara strunta i alla idioter och skratta. Le, för att jag vet att jag är värd det.
16:09 NJUT: innan jag åker
Får sånna ruskiga flashbacks så gåshuden nästan tittar fram.. Fin kväll
